Guppar fram på en Stenabåt och stirrar på havet. Tänker att 2011 var året då Livet liksom sköljde över mej som en stor tsunami. Året då jag sprang, simmade och trampade vatten för att komma undan med existensen i behåll. Flåsandes. Sjönk under ytan. Slog tårna i botten och vände. Krålade för allt vad bikinityget höll och kravlade mej tillsist fram till strandkanten. Med andan konstant i halsen.
Nu står jag en bit upp, med tårna nedborrade i den mjuka sanden. Rätt så stadigt. Lugnare andetag. Vänder näsan upp mot solen och känner mej inte längre lika skraj. Tror mej veta att jag står pall också för en våg som sköljer högt. Och är säker på att det, den dan jag dras med ner igen, krävs mycket för att få mej att sluta hålla näsan ovanför vattenytan. Jävligt mycket.
Det är min egen framgång det.
