Ambivalens.

Vissa dagar saknar jag verkligen nån som driver på. Som sparkar i baken, hälsar godmorgon till kaffet, säjer åt mej vad jag ska göra, vet vart jag ska befinna mej härnäst och som har stenkoll på det som jag för stunden själv inte har i huvudet. Som pushar mej att gå på datakörkortskurs, släcker bränder och reder ut. Nån att koppla över telefonen till och nån som är lika insatt som jag själv. Inte för att jag är latare än genomsnittet, utan för att det med jämna mellanrum kommer stunder då det är tungt att dra hela schabraket framåt alldeles på egen hand. Mej själv och företaget. Helst med växelspaken i. Då skulle det vara så skönt att kunna peka på nån annan. Skylla ifrån sej lite. Droppa ansvaret och sätta sej i ett hörn. Bli sen från rasten och komma undan med det. Och så. När musklerna bränner som mest och mjölksyran nästan tar livet mej så ringer kockan in till en alldeles ny dag. En med solsken och plusgrader och fler utrop än frågor. Med gram och hekton och slingrande stigar som i slutänden leder hem till mej. Går min väg. En dag när allt plötsligt flyter och saker blir gjorda. När tillvaron från döda vinkeln verkligen är död. För denna gången. Då vill jag inte ha nån annan än mej själv till chef. Icke. Aldrig i livet.