Oavsett vilket jobb man har så blir man hemmablind. Tror jag. Jag också. Verkligen jag också. Trots att jag vet att det finns hur många som helst vars största önskan är att få göra (och dessutom få betalt för) precis det jag gör. Men det spelar ju ingen roll för mej. För min verklighet. Man ska hitta sin grej. Då och då fastnar jag på sånt som är mindre roligt i mitt jobb. För sånt finns. Funderar på vad jag ska göra efter dethär. Och vad jag ska bli när jag blir stor. Men så kommer det massvis med tillfällen då jag glömmer alla tankar om sennet och morgondan. Som just nu. När jag är på ett jobb där varenda människa jag möter i min väg blir en cool kamrat. När jag är på rätt plats vid rätt tillfälle, gör schyssta saker och garvar på kuppen. Till en stämning som är vass men hjärtlig. Det är eufori och den här tiden, dom sista två åren, innehåller så många upplevelser, skojigheter och överklättrade hinder som jag kommer förvara i sinnet för evigt att jag får gåshud vid blotta tanken.
