Jag är en slowstarter. Ibland. För att mina föreställningar då och då begränsar mej. För att jag börjar fundera på allt som kan gå fel, innan jag fokuserar på vad den faktiska uppgiften är. Hur mycket rätt jag kan göra. Innan jag reder ut i min egen hjärna vad ett mindre lyckat resultat skulle innebära. Och ge mej själv ett svar på vem som är allsmäktig nog att betygsätta andras prestationer. Väldigt, väldigt sällan slutar ett missöde på jobbet i döden, har jag märkt. Jag har hittills inte heller varit med om att någon kidnappar mina barn eller bränner ner mitt hus. Inte ens ett punkterat däck har jag fått känna på. Men aah, tanken på det realistiskt värsta är också skitjobbigt. Att gå med svansen mellan benen till nån viktig och erkänna. Att det inte blev riktigt som jag hade tänkt mej. Med punkterad självkänsla. Läskigt, japp. Men knappast dödligt.
Jag är inte vad jag gör. Den är lurig den.
