Jag och E framför datorerna i väntan på att potatisen kokat klart. Försöker trots sega celler catcha up allt annat som slinker mellan stolarna under en lång fotodag. Diskussionsämnet är kroppsstrumpor. Om den gemensamma rädslan vi har för att åla oss in i en och sedan bli fast där. För livet. I nåt som stramar så runt kroppen att man tappar andan. Krymper hjärtat. I ett skinn som inte är ens egna. Bakom en yta som är för svår att leva upp till. Jag trär i foten ibland, det gör jag. Men tråcklar mej tackålov snabbt ur. Har den pressats över knäna är det kört. Imorgon är en ny dag. Då är vi halvvägs. Och så ser jag fram emot kvällsmöte med ny kund och Ulricehamnshäng. Raggardusch, oja.
