Sen en tid tillbaka är jag på ett strålande humör. Långt inifrån. Tillfreds. Len i själen. Nästan löjligt glad, emellanåt. Så att en och annan säkert velat ge mej en örfil. För att det är provocerande med lycka. Det tycker jag också. Nästan lika äckligt som offentligt hångel. För att det inte är ens egen glädje som sprudlar. Eller ens egen tunga som virvlar fritt. Men jag är värd varenda endorfin. Varje millimeter av mitt eget opiat. För jag har bannemej fajtats. För att ta mej ur. Sätta mej in. Lyfta mej upp. Energisk, stolt och nyfiken. Som en leksugen marskatt, är jag.
I ett ruggigt februari.
