Jag läste om tvångstankar och lite annat snask under min rekreation häromdagen. Så nu dras jag plötsligt med två egna. Att kasta pottkisset på sovrumsväggen och bryta armen på mej själv. Med manskraft. Båda känns högst onödiga. Och som tur är än mer osannolika. Det verkar vara det som är knaset med tvångstankar. Att dom faktiskt sällan inträffar. Och för väl är väl det. För pink och svårläkta benbrott ska hålla sej borta. Jag har så det räcker och blir över.
