Så äntligen tog jag mej över hårdträningströskeln. Med god hjälp från livrem, skygglapp och hake. Jag tränar igen. Svettas ut stress och oro och frustration. Håller överskottsenergin i schack, boostar underskottet. Häller i mej mer av allt det braiga genom hålet i vattenflaskan. Min Operation Kjol 2012 har på kort tid blivit en superviktigt rutin. Och med den kommer mat och sömn och allt annat som fått ge vika på tok för länge.
Med några veckors konstant och självmant framkallad skönond värk i kroppen tycker jag mej plötsligt vara i begynnande storform. Musklerna liksom bara sväller till under tajtsen på mej. Stark är jag också. Som Hulken själv. Herregud, ett par matkassar i varje hand, en unge i famnen, två ryggsäckar över axeln, lite props i armhålan, ett djupt böj för tappad napp på marken och en laptop balanserad på pekfingret är väl ingen match. Pffsst, knappast. Och så lättlurad hjärnan är.
Så. Det var inget värre än det. Än Operation Kjol. Tack och lov inget farligt alls. Inget sängliggande, inte ens några polyper eller ett endaste gram silikon. Fast ibland tänker jag att det vore fint att ge dom en liten puff uppåt, bröna. Så att inte vinden tar tag i dom i sommarbrisen. Men nu är det ben och bakdel. Som bannemej ska få.
