Mina barn vill väldigt gärna att deras mamma ska vara med i tv-programmet Halvåtta hos mej. Vilket är mycket glädjande. För det innebär att jag har lyckats lura dem att jag kan laga mat. Eller åtminstone att det undgått dem att jag inte kan. Vilket numera stör mej. För jag har samlat på mej rätt så många vuxenpoäng under åren, tycker jag själv. Jag har renoverat. Gjort, fött och uppfostrat barn. Köpt hus och bott i det, länge. Högskolestuderat, mindre länge. Bytt kulört mot pralint. Bytt motorcykel mot minibuss. Blivit med företag. Tackat nej till svarttaxi. Skippat Indien för pensionsspar och köpt oprutat på Blocket. Hanterat och ansvarat. Men kocka, det kan jag då inte. Jag är matdyslektiker, får inte ihop det. Och jag börjar längta efter att göra god mat. Hemma. Vara kreativ i köket. Överraska min egen mun.
Men barna har alltså ingenting märkt. Just därför blir dom extra besvikna när jag gång på gång säjer att det inte kommer hända. För att mamma bara kan en rätt och i programmet behöver man bjuda på tre. Och argumentet om att jag istället börjar bli en fena på att röra ihop livets soppa köper dom inte. Att jag verkligen har fått grepp om receptet. Hur jag kör på känsla. Lite erfarenhet. En nypa hit, en knippe dit. Inga rågade mått utan mer en förnimmelse. Av det som passar precis min smak. Just för dagen. Det lyssnar dom helst inte på. Även fast jag säjer att såna soppor kan alla göra, Livssoppor. Såna som smakar bra i gommen och som sedan rinner ner och fyller hela hjärtat. Till och med mamma. Men att just det hopkoket inte är nåt man bjuder främlingar på. Och så får dom inte plats heller, runt bordet. Säjer jag.
