Det är härmed konstaterat att jag har dåligt samvete över att inte ha dåligt samvete. Gentemot barna. För är man mamma å jobbar mycket, eller lever en fullt hälsosam schizofren tillvaro, så ska man allt slitas i dåligtsamvetestycken. Skämmas lite. Ursäkta sej en aning. Åtminstone tona ner sin egen lycka i att vara fler än bara en. Men jag gör inte det. Och just det får min själ sota för ibland. Oaj va det ilar och kör.
Men så länge jag skulle vilja ha mej själv till mamma tänker jag att det är lugnt. Då är det balans i kaoset. Och det vill jag. Jag är lite tankspridd men förbaskat bra. Mycket gladare och roligare nu än förut. Hemma mindre men mer närvarande när jag väl är på plats. Stoltare. Tryggare i mej själv och med större tillit till vad jag är, kan och gör. Lugnare och samtidigt mer bestämd. Jag ger mina fina fina kottar allt jag tycker att dom behöver. Massvis med kärlek, ansvar, beröm, skratt, mod och varma skor. Alltid varma skor. Gör precis allt jag kan och tror på. För dom å för mej. Och ser med stor tillförsikt fram emot när jag dessutom kan knö ner min lön för mödan i deras bössor. Den del som inte räknas i erfarenhet, upplevelser, utveckling och självförverkligande. När en förälder på det stora hela njuter av tillvaron så tror jag å det bestämdaste att också barnen gör det. Så alla morsor med samvetskval, riktiga eller mer på låtsas. Lägg nu ner oket och hissa den urtvättade spetsbehån i topp. Det är fredag.
