Bu & Bä.

Jag brusade upp idag. På en vän. Som fick ta lite väl mycket av det som mosats ner i grytan. Jag satte ett skott i pannan på budbäraren, helt enkelt. Det är verkligen inte likt mej. Så jag bad om ursäkt, förstås. Ordentligt. Det var skönt. Som försoningssex. Det är jäkligt tufft att vara svag, tycker jag. Påaxelnklapp. Och det ingår ju, att känslorna tar överhanden. Kommer farandes på en och samma gång. Särskilt hos mej där glädje och sorg ligger packade som i en sardinask. Som liksom flyger ut som blask, på hakan och över tröjan på den som knackar sej igenom. Det kan bli tokigt ibland. Smutsigt. Men jag är hellre lite dum än mycket tyst. Ber hellre om ursäkt än frågar om lov. Och svårast av allt har jag att begripa dom som ingenting säjer. Varken bu eller bä. Det om nåt gör mej frustrerad. Inte på personerna, olikheter är spännande. Utan på mej själv för att jag inte kan låta bli att ständigt undra vad tusan dom egentligen tänker.