Enkla nöjen.

Det är lika läskigt som härligt att tappa fotfästet ibland. Självförvållat eller icke. I mitt eget neverending bungyjump längtar jag ihjäl mej efter det mest vanliga. I ett försök att landa skulle jag tro. Helst med klapprande broddar under skorna. Jag har haft dille på tanken att sortera tvätten i Ikeakassarna. Rama in. Rensa fullbelamrad diskbänk. Byta glödlampor. Skaka mattor. Dammsuga under, över, på och i. Putsa kakel. Klappa pelargoner. Pappersåtervinna. Uppdatera mej på läx-to-do och trava ved på snygg hög. Man ska ju som bekant smida medan järnet är hett så idag blir det huckle och dammvippa. Fast pedanteri ger mej allergichock i halsen. Det liksom kliar, svullnar och slutar med att jag dör. Själsligt. Men att leva i ett råtthål håller inte det heller. Så jag kavlar upp, stänger av, sätter på och försöker mej på nåt mellanting. Och att kasta nåt som liknar pannkakor i luften åt barna. Vissa kallar det slit. Just idag kallar jag det oslagbar vardagslyx. Enkla nöjen är den komplicerades sista tillflykt, sa Oscar Wilde. Vi får väl se.