Jag tycker om att vara på vägarna. On the road. Även om det mest är ett evinnerligt åkande på fyrtian mellan Göteborg och Borås. Inte ett dugg sexigare än så. Jag får tid till allsköns tankar och kroppen får veta hur stillhet känns. När jag typ varje morgon möts av den här soluppgångssynen njuter jag extra mycket. Jag blir fan betagen. Tycker det är flott och magiskt och alla andra superlativ som på nåt vis beskriver det som är lite större än allt annat. Vinkar till gammelmormor och alla andra döingar där uppe i fina himmelen. Jag tror dom lever loppan hela högen. Treåringen tror att dom åker rymdraket och blir tanter. För det blir man tydligen först när man lämnat in.
Idag lipar jag en skvätt för all dom som förlorar nån för tidigt. På min väg mot två dagars midsommarfirande med Hemtex.
